Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 21 oktober 2016

Och mamman drar på Kent och har förmodligen tappat förståndet...


Godkväll!



Och den där mamman fortsätter på sin inslagna helgalna bana och gör uppitaketsaker och megaoväntade grejer och köper plötsligen gigantiska urgamla kristallkronor hej vilt och går i typ sammet- och medaljonginredningstankar och hon är inte riktigt närvarande. Eller när hon tänker efter kanske hon för första gången på länge faktiskt är högst närvarande. Eller är någon annanstans. Eller här. Eller där. Kan inte riktigt bestämma sig för om hon är urspårad. Eller på rätt spår. Försöker leva här och nu och klappar sig dock handlingskraftigt på duktiga axeln eftersom hon övervinner och besegrar både det ena och det andra i rödaste rappet. Och den där sabla höjdrädslan har hon spöat ordentligt och spikat i sista spiken och den där kräkkänslan inför att flyga kan dra åt fanders och dit pepparn växer och hon har tvålat till den en gång för alla. Och att hon tokälskar det där molnfluffet och marschmallowlandet. Faktiskt.

Och hon gör upp skisser för sommaren på den vänstra stranden och vi är inte längre där och kräm och utan dina andetag och musik non stop. Och kevlarjäl och kärleken väntar och ingenting och om du var här och saker man ser och 747 och kräm och FF och när det blåser på månen och blåjeans. Och ingenting någonsin och Gamla Ullevi och töntarna och dom andra och vy från ett luftslott. 

Och allt snurrar och virvlar och känns som en Kent-låt och man lever bara en gång och mamman drar vips och hux flux iväg till Oslo och för att gå på sorgliga avskedskonserter. Och hon glömmer aldrig den där varma sommarkvällen i Sala för tusen och tusen år sedan och när hon i statens tjänst stod nedanför Kent-scenen och skulle hålla en smula ordning och reda och betraktade fascinerat de där uppslukade människorna och den euforiska lyckorusiga folkmassan likt en enda våg som sjöng med i varendaste låt och hur hon tittade upp under båtmössan och fullständigt tappade hakan och hjärtat nästan stannade och de där texterna som borrades in och klistrade sig fast och hur knytnävsslaget i magen bara kom och hur hon där och då förstod och begrep och drabbades av den där Kent-magin och blev fast. För evigt fast. 

Och nu är det dags igen.

Jag säger ju det. 

Hon håller på att tappa förståndet. 



Kram

Till Umeå i veckan. Ovanför bomullsvärlden...

2 kommentarer:

Karin Granqvist sa...

Du gör helt rätt! YOLO liksom ❤️

Prinsessorna på Bellevue sa...

Tack Karin!!! Du har RÄTT!!! Det var MAGISKT!!! Helt otroligt!!!!!

Kraaam <3
Pella